Just a little peace

Bara en liten del...än så länge

Jag minns när jag var liten, kan aldrig påstå att jag var ensam men jag kände en saknad, en saknad efter mamma. Jag ville alltid att mamma skulle vara hemma när bara pappa va det, och när bara mamma var hemma ville jag att pappa skulle vara hemma istället. Jag minns det som igår, jag stod inne i den nuvarande klädkammaren som en gång var mitt rum. Jag stod bakom gardinen och skrek så alla kunde höra det jag ville säga...men ingen tycktes höra mig hur högt jag än skrek!

Jag minns en gång när jag var runt 13 årsålder och mamma gjorde det där som jag hatade, hon låg bara där på soffan, alla kuddar låg på golvet och min syster försökte prata vett i henne. Jag bara stod där och såg på henne och jag märkte hur rädslan och ilskan bara växte i mig, under den tiden kunde jag inte riktigt förstå att mamma hade en sjukdom, en sjukdom som än idag inte går att bota men som kan förbättras. Jag såg hur mamma tände det hon trodde va en cigarett men som i själva verket va ingenting, hade min syster inte varit där kanske mamma hade bränt sig och fått ont. Min pappa flyttade när jag var liten, i omgångar åkte han in och ut i vårat hus och gång på gång trodde jag att allting skulle bli bra och att vi skulle förbli en lycklig familj... när den dagen kom, när jag fick hjälp då ryggade jag undan, jag bar alltid mörka kläder, kastanjerött hår, nitar både runt hals och armar. Bona via var min sista utväg men jag rev sönder alla papper och ingen skulle få komma för nära inpå mig! Jag kommer ihåg när jag öppnade dörren och klampade in med mina stora svarta kängor, 14 håls med vita snören. Den dagen blev min räddning och jag lärde mig nästan allt, än idag har jag inte kommit över det fastän min mamma är bra igen, jag vet att allt detta kommer sitta kvar i mitt inre tills den dagen då jag dör. Jag kan inte förhindra det från att tränga in och jag känner en viss skuld ibland när jag tänker på det, att min syster fick ta hand om mig. Laga mat, tvätta, städa och sköta om katterna. Hon offrade allt för att alla skulle klara sig. Jag älskar henne! Bilderna kommer fram då och då och jag förstår nu varför jag blev en sådan kämpe, från att vara en liten flicka som förflyttades från hem till barnhem till fosterfamiljer till att vara 18 år och inom loppet av ett år ta studenten. Jag är och förblir ett såkallat maskrosbarn

Detta är bara en liten del av min historia. Ni som läser denna, oftast är bara mina närmaste, ibland funderar jag på att skriva en bok, som Pelzer gjorde. "Pojken som kallades det" "Pojken som inte fanns" "Pojken som överlevde" m.m.